helenasvardagspsykologi

Det vi formar med kroppen, det vi visar, det vi säger med vår hållning och våra ögon. Det vi förmedlar med våra händer, genom våra steg. Den energi vi sänder ut, den känsla vi har för någon annan. De dragen vi gör med munnen, de rynkorna vi formar runt ögon, läppar och i pannan. Det uppfattas, tas in, tolkas och förmedlas tillbaka. Utan att använda ett enda ord.

Det här med rätt tidpunkt är intressant. Vissa människor man möter kanske är jättefina och passar som handen i handsken med en själv.
Men det är fel tidpunkt, antingen för en eller båda.
Det klickar inte till på grund av att den ena tänker på annat, den andra ska flytta och det kanske finns en tredje som är lite för cool.

Då är det kul och ganska unikt när man får en andra chans En andra chans att träffa människor igen som man tyckte att man borde klickat och haft kul med första gången men där gnistan inte fanns.
Nu var vi nog alla mer mottagliga och redo, i alla fall jag.

Jag såg på Solsidan på tv4play igår.
Varför är dom så arga på varandra HELA TIDEN? Jag blir alldeles matt.
Mia Skäringers karaktär tyckte jag var lite småkul i början med nu är hon ju satan själv. Varför är hon och Felix Herngrens karaktär ett par? Varför ska dom gifta sig när dom himlar med ögonen bakom varandras ryggar, ryter, aldrig kommer överens, aldrig har kul ihop? Det finns ingenting som tyder på att dom har lust att se varandra en minut till.



Varför fortsätter jag att titta kanske ni undrar.
Henrik Dorsin.

Jag kan bli så äcklad av mina egna ord. Ni vet när man säger saker som låter så jävla pretto att man inte kan fatta att orden kommer från ens egen mun. Jag hör  bokstäverna formas till små avskyvärda ord som flyger ur min mun och jag tänker att det måste vara en jobbig person som säger detta, innan jag kommer på att det är jag själv. Då kopplar jag på mina försvarsmekanismer och tänker att det är den andra personen som får mig att säga dessa prettomeningar. Han gör mig till en tråkig, ospontan person. Eller så är han själv så tråkig att jag omedvetet inte tänker besvära mig med att slösa min charm på honom.



Nu äcklas jag av mina egna ord igen så nu slutar jag.

Jag hasar från klipporna ner i vattnet. På vägen ner rispas mina bikinitrosor och blir noppriga av stenarna. Jag gör kullerbyttor i vattnet, tittar på krabbor på avstånd och dyker som en säl. När jag ska kravla mig upp på klipporna igen är det halt och jag skrapar upp knäna och får sår på handleden. Jag tänker att det kommer att bli sårskorpor och fula ärr på mina bruna semesterben. Ändå kravlar jag, kryper och skrapar mot klipporna och tycker om känslan av att bli lite förstörd och märkt.  

Ibland blir det bara för mycket för mig, ibland blir det bara helt fel. 
Skulle varit någonting på en helt annan plats, skulle varit någon helt annanstans.
Ett rymdskepp, en båt, en taxi eller tåg, vad som helst bra bort härifrån.
Ibland blir det bara för mycket för mig, ibland blir det bara helt fel.

Vissa dagar påverkas jag av andra människor alldeles för starkt. Jag klarar inte av att sortera vad jag tänker, vad jag vill, hur jag känner,  vad är mitt, vad är ditt, vem är du...
Nu blev det abstrakt men ibland är livet abstrakt. Bla bla bla...


Längtar efter min mattebok där dom rätta svaren (som jag alltid tjuvkollade på) finns på sista sidorna. Hur dumt är inte det då, att ha svaren i boken?? 

I flera veckor har jag hållt mig. Jag har inte klagat (så mycket i alla fall). Jag har funnit mig i att vissa saker inte går att förändra. Det är inte rättvist här på jorden.
Men nu spricker jag, jag blir TOKG!!
Det här satans vädret gör mig galen, deppig, frustrerad, arg, trött, eländig, TOKIG.

Why God, why?