helenasvardagspsykologi

I veckan har jag lyssnat mig sönder på Veronica Maggio och ikväll ska jag se bönan live. Ska bara klara av jobb, dansklass och Bill Hicks-filmen först.



Aldrig nöjd.

Igår på lunchmötet fick jag denna lilla pryl. En tuschpenna trodde jag, men icke.
Denna sak är nämligen en revolution för mig. Det är en spraypenna med handdesinfektionsmedel!
Fatta! Nu slipper man ta fram en stor flaska och få alldeles för mycket vätska i handen som slutar med att man får kleta in desinfektionsmedel på hela överarmarna eftersom ingen annan vill ha.



I like.

För de som har lust på att börja med yoga men inte riktigt vet hur så finns det exempel på beginners` poses på trening.no. Där finns också en beskrivning på hur man ska utföra dem och varför övningen är bra för din kropp.




Never to late to samadhi.

Tiden är inte oändlig.

Igår fick jag se en norsk kvalitetsfilm. Hurra! Det var så naturligt också, som om norska skådespelare och norska språket var gjort för fantastisk film.
Se inte Farsan eller the Prince of Persia i helgen, se Reprise.

Någonting jag verkligen rekommenderar är att äta efterrätt varje dag. Jag har precis börjat med denna eminenta vana och det är ju jättegott. Varför har det gått så många tisdagar och onsdagar tidigare när jag inte ätit dessert?
Mest har det blivit glass eftersom det är smaskigast på planeten och igår fick jag någon slags bärpaj som tydligen smakade 17:de maj.



Dessert is the new black.

Middag och häng är ändå bäst.



Jag minns inte senast jag var uppe till kl fem på morgonen utan att gå hemifrån. Det har nog aldrig hänt förr.

Hela veckan har jag samlat mod. Jag ska nämligen strax iväg på ansiktbehandling och är nervös. Förra gången jag var där sa hon att min hud är 100 år. Sedan började hon gräva min sina skalpeller och stenhårda naglar och jag började såklart grina.



Eftersom dom har vita rockar på sig och därför påminner om läkare fastnar liksom orden lite mer.

Jag fick precis ett meddelande där vedebörande undrade varför jag hejade på Leksand i hockey i 5:an. Jag säg det. Jag försöker minnas, funderar på vilka personer som var betydelsefulla på den tiden, tänker på vad jag var intresserad av, vad jag har för anknytning till Leksand.  Jag aktiverar alla neuron jag kan komma åt men jag får inget svar.



Gult, blått och vitt är ju fint... 

Lyckan är total över att GB tagit in Ben & Jerrys Peanut Butter Cookie Dough i sitt sortiment. Jag har alltid överätit mig på den smaken när jag varit i USA för att liksom stå mig till nästa gång. Nu slipper jag det, halleljua!
MEN det finns ett litet krux - dom där små glassarna brukar inte smaka lika gott som när man äter direkt ur ett stort paket. Det är konstigt men jag antar att det hänger ihop alla amerikanska filmer jag sett.



Sa jag att jag älskar glass?

Oj, oj, oj. Nu börjar konspirationsteorierna hopa sig i min hjärna igen. När alla sprang och tog spruta mot svininfluensan var jag säker på att vi skulle bli sjuka av vaccinet och så sakteliga utrotas från jorden. Tänk den filmen.
Nu sprutar en vulkan ut aska som slår ut flygtrafiken. Samtidigt kommer det en ny vinter (där jag bor i alla fall) EFTER att alla varit tvunga att byta till sommardäck. Jag ser framför mig hur bilarna kör in i varandra, kollissioner med skrikande däck och olyckor men ingen helikopter som kan flyga mot räddning...

Old school.

Idag har jag kört på Lulu Carter style och kladdat med tavlor. Mina jeans har fått ny färg och naglarna som jag målade röda igår har idag fått påhälsning av gul, lila och orange. Men det var det värt!
Denna vanliga dag i april har jag också lärt mig en ny Coldplaylåt på pianot, undrat varför det ska snöa i april, skämts för att jag sög på Geni igår och åkt bil i vanvärs. Nu ska jag sätta mig i bilen igen och åka mot ett bord med mat.   

 



Skapat av drag med underarmarna, skvätt med fingrarna och tog stora drag med penslarna.

När jag gick på universitet fick vi inte ens dricka kaffe på föreläsningarna för att det störde. Alla gjorde det ändå såklart. Nu har denna rebelliska attityden bland studenterna spridit sig till radioprogramledare.
Jag har på radion på morgonen, ibland på dagen och på eftermiddagen. Jag lyssnar på P1, P3, P4 och det är likdant på samtliga kanaler oavsett tid på dygnet. Programledarna äter hela tiden! Dom smaskar liksom medan dom pratar och även om jag tycker det lite hemtrevligt så kvarstår frågan varför dom äter i sändning? Som om dom sparar lunchpausen eller fikat precis till deras program startar.



Det är kanske det som kallas public service.

Man tror ju faktiskt inte att det är sant. Sen 1996 när Gomorron Sverige slutade med sin lördagssändning har jag väntat.
Från och med lördag ska Nyhetsmorgon ska börja kl 08.00 på helgerna istället för 09.00! Hur fantastiskt är inte det?! För tillfället kanske jag inte längtar så oerhört mycket, men de helger jag är hemma hos mamma och pappa kan jag och pappa sitta i köket (innan alla har gått upp) och äta frukost tillsammans med morgon-tv. Precis som förr.



En stor nyhet för den morgonpigga befolkningen.

Jag tror att dom flesta sett dessa bilder förr men det är ju så kul. Jag är extremt dålig på att byta perspektiv på det här sättet och när alla sagt "jaha, nu ser jag" har jag tittat, kämpat och försökt förstå. Jag har lagt ifrån mig bilden och tagit upp den igen och hoppats att det ska komma till mig. Och det gör det, fast det ibland tar flera år.  




Think outside the box.

Antingen är dom för klibbiga, för tjocka, för rinnande, för klistriga eller för lösa. Aldrig sitter de kvar utan fastnar på glas eller i hår.
Jag talar om läppglansen.
En av mina före detta söta kollegor på SATS hade alltid lika rosa och glansiga läppar före som efter ett svettigt träningspass. Jag tänkte först att det måste vara hennes naturliga läppar. Men det var det inte. Det var Lancome.
Man måste inte ha läppglans på träning men sitter glanset kvar lika fint och fast efter en dansklass där man slängt med huvudet, svettats floder och torkat sig i ansiktet så är det ett läpglans för alla tillfällen. 



Igår på festen och idag på träningen har jag provat och det här spelar i en egen liga. Läppglansets Zlatan. 

När jag är hos fina Selma i Malmö bläddrar jag alltid i hennes Nina Hemmingsson album. Jag köper aldrig det där albumet själv för jag vill att de härliga stunderna framför illustrationerna ska vara hänvisade till Selmas balkong i Malmö. Ett tecken på att det är alldeles för längesen jag var i Malmö är att jag börjat leta efter och läsa Hemmingsson på nätet.





Sjukt kul.

Annika lantz är på semester och jag får istället lyssna på Alex Schulman och han mor som diksuterar varför man häller upp en ny stänkare fast man bara skulle ta en liten efter maten eller varför man struntar i den vita veckan bara för att man är rädd att bryta den. Jag funderar mest på att jag nu förstår varför Alexs startade 1000 apor. Han var helt enkelt tvungen att överdriva och skrika ut sin humor och pröva den på alla andra för hans mamma verkar inte alls tycka om eller förstå den.



När han förstått att hans mamma var representativ för största delen av Sveriges befolkning lugnade han sig och nu är han ju riktigt kul.

Något av det bästa med storstäder är att man kan vara i hela världen samtidigt. Spanien på lunch, USA på eftermiddagen och Indien till middag. Igår var lunchen mexikansk och kvällen gick återgien i italiensk anda med världens längsta middag med rödvin och drinkar på bästa Pomodoro. 
I övrigt har dagarna bestått av letande efter vårskor, klippning, Milkbar, bio, burpees i parken.


  
 

Proppat med folk, liveband och människor från alla möjliga länder.

Påsk i England har bidragit med följande so far: jogging i St James Park och vårchock i form av miljoner blommor, nya klänningar, bemästrande av ny ställning i yoga, organisk frukost, sömnlöshet på grund av polisbilar och vakna grannar, secondhand-fynd, karibisk middag och span efter potentiell ny hund.
Igår svängde jag mig dessutom med ord som "brilliant", "splendid" och "superb".







Vad händer egentligen med personligheten när man talar ett annat språk?