I dream my life away
Drömmar. Alla dessa drömmar. En klok person sa till mig en gång att om du har en dröm som återkommer så måste du
uppfylla den. 
Det är din skyldighet mot sig själv. Drömmen om Italien gror inom mig och börjar form.
En cirkel.
Men drömmen om Danmark då, 
New York och Paris.
Ibland vill jag så mycket att jag får andnöd.
Åh jag med! Varför ska livet vara så förbaskat kort. Okej, brutal ärlighet. Don't laugh!
Jag vill: leva några år i Frankrike och jobba med böcker, helst mina egna. Flytta till L.A och få ett jobb som manusförfattare/redigerare på något litet produktionsbolag som Witherspoons feministiska Type A films (som just nu har lediga tjänster men jag tar inte examen än- morr!). Skaffa ett litet hus i södra Frankrike som jag ska renovera helt på egen hand fast jag aldrig hållit i en hammare, falla för en fransman, gifta mig med blommor i håret och få fyra franska barn med runda svarta ögon. Bo i Sverige och alltid kunna se familj och vänner hur enkelt som helst, driva webshop/livsstilsbutik à la Corso Como i Milano som blir känd för min unika personliga blandning av böcker, långa halsband, Beatlesskivor och gamla möbler. Som har en grupp stamkunder med udda personligheter som roar mig dagarna i ända medan pengarna dras in på japanska turister som gillar Beatles. När man tröttnat ska man kunna sätta sig i ner och dricka te och äta macaroons. När inga kunder är i butiken skriver jag på mina kritikerhyllade böcker.
Som sagt, varför är livet så förbaskat kort! Nåväl, kanske finns det ändå någon form av röd tråd i drömmarna. :)
