helenasvardagspsykologi

Igår på kvällspromenaden gick vi genom en park full av ekorrar, änder, svanar och massa andra fåglar. Vi stannade och tittde på en tjejand och två killänder och pratade om att killanden är snyggare för att han ska dra till sig honor men att han också för oss människor är finare. 
Plötsligt blir den ena hannen (som är finast av alla och bestämt sig för att vinna honan) sur på den andra och jagar iväg honom. Den bortjagade kommer genast tillbaks och dom börjar ett vilt slagsmål. Dom nyps och bits och försöker strypa varandra genom att bitas hårt på halsen. Dom tar tag i varandras näbbar och försöker få ner den andra under ytan och dränka honom. Dom håller varandra under vattnet i vad som käns som minuter.
Jag står vid dammkanten och är mest livädd av alla.
Den starkaste hannen (han som paxat honan från början) vinner fighten. Honan, som tröttnat och dragit sig undan, simmar lugnt en bit ut. Vinnaren selgar upp till henne och säger att dom ska dra därifrån för rätt som det är flyger dom iväg. Hack i häl kommer den andra hannen som inte gett upp hoppet trots att han höll på att stryka med på kuppen.



Det är kärlek.